Avundsjuk...

Jag vill bara säga att jag är avundsjuk..
Avundsjuk på alla människor som kan träffa sina mor-och farföräldrar... Jag skulle ge vad som helst att få se min farfar, farmor, mormor och morfar igen. Att få höra deras röst, känna deras varma famn när man får en kram. Min mormor har jag inte fått se sen jag var åtta år och det smärtar mig enormt!

Den senaste tiden har jag saknat dom sjuk mycket och många tårar har runnit längs min kind.. Vill bara se dom igen!

Jag är även lite avundsjuk på mina äldre syskon som faktiskt fick vara "vuxna" med dom. Jag var ju bara ett litet barn och fjortis.. Fast jag tog mig alltid tid att träffa dom och vara hos dom och berättade alltid för dom att jag älskade dom. Vilket jag gör än idag! Men jag önskar bara att jag fick träffa dom igen.

Jag brukar drömma om farmor och då när jag vaknar så gråter jag. Jag nästan sörjer för att jag vaknar, jag vill vara kvar i drömmen så att jag får ge henne en kram och se hennes fina leende.

Så jag säger bara detta: Va rädd om det ni har! Ta vara på tiden och umgås mycket med dom!! Även fast de må vara dementa och frågvisna och massa annat så kommer ni att ångra er att ni inte fanns där!

Det enda jag ångrar är morfar. Jag fanns inte där de sista 8 åren.. Men det hade sina anledningar och ni som känner mig vet varför. Och det ångrar jag!
Gör inte det samma! Var där för era mor och farföräldrar! Älska dom vad dom än gör och säger! Hur dryga dom än kan vara, så le och ge dom en kram istället!!
Uppskatta det ni får och ta INGET för givet!!!

Farfar Gösta, farmor Anna, morfar Allan, mormor Ella, jag älskar er! Kommer alltid att göra det <3