Tågresa

Gud vad jag är dålig på att uppdatera här, inte för att jag tror att så många lider av det, för det är ingen som läser här. Hehe.

Men iaf, idag åker jag tåg. Det är väl det enda som kommer att hända idag. Är på väg till Magnus och jag åkte halv två och kommer att vara framme halv sju, så hela dagen försvinner i stort sett.

När man åker tåg så länge som jag gör hinner man börja tänka, tänka på hur man mår och så. Det är inte alltid så bra. Visst att man egentligen borde sätta sig själv först och se till att man mår bra, men det är inte alltid man orkar och vågar det. Jag har nog orken nu, men jag vågar inte. Tänk om jag hittar en massa saker jag inte vill hitta. Saker som jag har förträngt och begravt för att dom gör så ont att tänka på.
Jag försökte för ett par veckor sen få en vän att tänka mer på sig själv, att få henne/honom att sätta sig själv först för att annars så skulle inget annat lösa sig. Jag satt där i säkert en timme och predikade om hur bra det var att tala med nån, att få ur sig allt det dåliga och ta smällen för att sen kunna resa sig och vara mycket starkare och må mycket bättre. Efter min lilla predikan sa min vän till mig; "Men du då? Hur gör du?" Det var nog då det slog mig ordentligt. Vem är jag att säga till andra att man mår bättre av att göra si och så, när jag inte ens vågar göra det själv. Jag vill finnas där för andra, men hur ska jag kunna ge dom ärliga råd när jag inte är ärlig mot mig själv? När jag säger till mig själv att jag tänker inte prata med någon för det kommer ändå inte att hjälpa, sen försöker jag övertala andra att prata för att det är så bra.. Snacka om dubbelmoral. Jag måste nog helt enkelt ta mig i kragen och prata med någon, men inte än. Är inte riktigt där än. Vågar inte riktigt än...